Tre skånska kommuner testar styrmedel för kolinlagring

Bakgrunden är att markens organiska kol är central för både klimat, jordhälsa och vattenhållande förmåga. Samtidigt är osäkerheterna betydande, både vad gäller mätbar klimatnytta, varaktighet och hur åtgärder ska ersättas ekonomiskt.

– Förändrade jordbruksmetoder, trädplantering och återställning av utdikade områden kan bidra till att mer kol lagras i marken, och på så vis minska mängden växthusgaser i atmosfären. Men åtgärderna behöver fungera i praktiken och vara ekonomiskt genomförbara, säger projektledaren Jonas Sondal vid IVL i ett pressmeddelande.

En central fråga är vilken faktisk rådighet kommunerna har över jordbruksmark, som till stor del ägs privat och regleras av nationell lagstiftning samt EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Kommuner kan påverka genom översiktsplanering, markanvisningar, arrendevillkor och lokala klimatstrategier, men inte genom direkta krav på odlingsmetoder.

I projektet lyfter kommunerna behovet av tydligare policyverktyg och incitament. Att stimulera privata markägare är en återkommande utmaning, särskilt i frånvaro av stabila ersättningssystem för kolinlagring. Den frivilliga marknaden för kolkrediter kopplade till jordbruk har vuxit de senaste åren, men kritiserats för bristande transparens och varierande metodik.

– Det behövs bättre incitament för markägare att öka sin kolinlagring, och kommunerna har en viktig roll genom att ta fram policys och verktyg som driver på den utvecklingen, säger Jonas Sondal.

– Att visa på mervärden och sidoeffekter i form av exempelvis bättre jordhälsa och ökad livsmedelsproduktion är avgörande för att öka intresset för kolinlagring hos de privata markägarna, säger Julia Roth, klimatstrateg i Helsingborgs stad, en av deltagarna i projektet.

Här kan jämförelser göras med exempelvis satsningar på kolkrediter via privata aktörer som Klimatklivet-finansierade biokolsanläggningar eller internationella initiativ inom ”carbon farming”. Flera forskningsöversikter har dock pekat på svårigheter att säkerställa att åtgärderna verkligen leder till utsläppsminskningar som inte skulle ha skett ändå, samt att effekterna är långsiktiga och långsiktighet.

Projektet genomförs i policylabbformat, en arbetsform där forskare och praktiker gemensamt formulerar problem och testar lösningar i mindre skala. Metoden har använts inom bland annat mobilitet och stadsutveckling, men är mindre etablerad inom jordbruks- och markfrågor.

Ambitionen är att utveckla styrmedel som kan testas under realistiska förhållanden och därefter skalas upp. Projektet kopplas till innovationsprogrammet Viable Cities, som samlar 48 svenska städer med målet att nå klimatneutralitet. Därmed finns en potentiell spridningsplattform om arbetssätt eller verktyg visar sig fungera.

Det finns bred konsensus om att ökad kolinlagring i jordbruksmark kan bidra till klimatmålen. Samtidigt varierar inlagringstakten kraftigt beroende på jordart, klimat, grödor och brukningsmetod. Effekten kan dessutom vara reversibel, kol som lagrats genom ändrade odlingsmetoder kan frigöras igen vid förändrad markanvändning.

En avgörande fråga blir därför hur projektet hanterar mätning, verifiering och uppföljning. Utan robust metodik riskerar kolinlagring att bli ett bokföringsinstrument snarare än en reell klimatåtgärd.