MEST LÄSTA I MÅNADEN

FLER ARTIKLAR arrow

Klimatforskare sätter boytan under lupp

Mindre boyta krävs för att klara klimatmålen

Cecilia Nebel

Som nyhetsjournalist och moderator med fokus på samhällsbyggnad söker jag efter det som bygger vårt samhälle starkt, idag och i framtiden. Och så drömmer jag precis som Roger om ett samhällsbyggarevent i Globen.

Hur litet är du beredd att bo för att klara klimatmålen? Forskare vid KTH ska undersöka vad vi kan tänka oss att förändra gällande vår boendekonsumtion.

Den genomsnittliga svensken bor på drygt 40 kvadratmeter per person, en yta som enligt forskare behöver halveras om vi ska nå de internationella klimatmålen.

Ett nystartat forskningsprojekt vid KTH ska undersöka hur detta kan åstadkommas. I deltagarstudien ska representanter för näringsliv, civilsamhälle, offentlig sektor, olika sociala grupper och hushållstyper diskutera och förhandla fram var gränserna går för en hållbar konsumtion gällande boende och transporter. Diskussionerna ska förutom ekologiska gränser också beakta olika samhällsgruppers behov.

I projektet används begreppet ”Konsumtionskorridor”. Begreppet syftar till att identifiera vad som krävs för att uppnå ett hållbart välbefinnande inom ekologiskt hållbara gränser med hänsyn till global rättvisa. Att bo i konsumtionskorridorer är en representation av vardagen där människor lever inom gränser, så att alla människor – nu och i framtiden – kan få tillgång till det som behövs för att leva ett bra liv.

Projektet handlar inte endast om bostadsyta, den är endast en variabel av flera. Forskarna tar även hänsyn till andra faktorer som påverkar utsläppen kopplade till boende, exempelvis produktionsprocesser, energieffektivisering, energimix och renoveringar.

Tidigare forskning kring konsumtionskorridorer för boende pratar om att boendeytan bör landa någonstans mellan minimum 7-15 m2 till maximum 20–35 m2. Andra studier pekar på att 20-38 kvm i genomsnitt per person är i linje med klimatmålen.

En viktig poäng är dock att det inte innebär att alla ska bo i små 20-kvm-lägenheter, utan att till exempel ett fyrapersonershushåll skulle kunna rymmas i välplanerad trea på 80 kvm.

– Om vi vill att fler ska få drägliga boendeförhållanden, men samtidigt hålla oss inom planetära gränser, måste ytan fördelas mer rättvist, säger Pernilla Hagbert, forskare inom regionala och urbana studier vid KTH.

Det är ingen enkel diskussion. Just kring boendet finns en mängd sociala normer som spelar in, t ex kopplat till förväntningar när man bildar familj, att man automatiskt ska flytta till större boende, kring status och traditioner.
– Hemmet har varit och förblir en känslig politisk fråga, säger Pernilla Hagbert.

Forskarna ser att ojämlikheten gällande boendeyta ökar; fler bor trångbott, medan andra bor i ytmässigt ”överflöd” och överkonsumerar boende. Det bidrar till potentiella konflikter och olika perspektiv mellan olika aktörer, som till exempel fastighetsägare, offentlig sektor, hyresgästföreningen, men också mellan dem som bor på landsbygd eller i staden, har familj, lever i ensamhushåll, är låg- eller höginkomsttagare.

För att uppnå acceptans för omställning är det viktigt med rättviseprinciper. – Det är dessa potentiella konflikter och olika perspektiv mellan olika aktörer vi vill utforska. Samt de inre skav som uppstår när man ställs inför frågan att förändra sin boendekonsumtion, till exempel genom att bo mindre, säger Pernilla Hagbert.

Fakta om forskningsprojektet
”Förhandling av vägval för att uppnå Parisavtalet” finansieras av Formas och leds av IVL med deltagande forskare från KTH, Chalmers och Uppsala Universitet. Huvudfrågan är: I vilken utsträckning kan en radikal klimatomställning åstadkommas genom olika former av samhällstransformation, och vad innebär detta för olika grupper i samhället?

Läs mer