MEST LÄSTA I MÅNADEN

FLER ARTIKLAR arrow

Liljevalchs+ tar examen!

Roger Andersson

Roger Andersson

Roger Andersson har varit chefredaktör för Tidskriften Betong mellan 2004-2021. Han har även varit sportjournalist, informationschef, utbildad till undersköterska och lastat väskor på Arlanda. Drömmer om att göra ett samhällsbyggnadsevent i Globen.

Gert Wingårdh, här får du din dom!

Liljevalchs+ är invigt. En platsgjuten betongmonolit designad Gert Wingårdh som är unik i Sverige. Vi var på plats med en grupp samhällsbyggare som får tycka till. Och det gjorde de.

-Den råa verkligheten!

Robert Lundström, projektchef på Sveab, och utsedd till Årets Betongentreprenör 2015 låter imponerad. Vi har samlats i entrén en mörk novembermåndag en halvtimme före stängning. Det är en kittlande grupp. Åsa Kallstenius, en av ägarna till Kod arkitekter, har varit här förut. Men hon kommer gärna igen. Åsa blev tillsammans med kollegan Sanna Hederus utsedd till Årets Betongarkitekt 2013 då med Widerströmska huset i Stockholm där hon lekte med tegelstenar ingjutna i betongelement. Många såg ett mönster som i en lusekofta.

Exakt på utsatt tid dyker upp Thomas Nord upp. Han är affärschef på Sweco, även han vinnare på Betonggalan. År 2018 blev han utsedd till Årets Betongkonstruktör för sina insatser i Norra Tornen i Stockholm. Hans hand är kall.

Så kommer Akin Barin, säljare på Swerock, och Tobias Strömdahl, platschef på Peab, de ansvariga för betongen. Och, ja, Tobias blev utsedd till Årets Betongentreprenör 2021. Som sagt, en kittlande grupp.

Vi börjar i de nedre delarna och arbetar oss uppåt. In i de stängda delarna, där nya tavlor ska hängas och där råheten blir som tydligast. Vi stannar vid en märklig vägg där en avbruten gjutning syns tydligt på två tredjedelar av väggen. Men inte där den sista delen av formen suttit.

-Vi fick ett formras och betongen kalvade. Vi var helt inställda på att börja vattenbila och gjuta om, men arkitekten tyckte absolut vi skulle behålla det, säger Tobias Strömdahl.

Något som Åsa Kallstenius uppskattar.

– Det är roligt att betongen får olika utfall, den får liv lite överallt, som ådringar i träet. Ibland förlorar projekt sin själ, men här ser man arbetstimmarna. Man kan känna människorna bakom, man vill att det ska kännas att det var någon där. Perfektion är inte något man ska eftersträva, tvärtom, säger hon.

Liljevalchs+ är resultatet av en internationell arkitekttävling som vanns av Wingårdh där de föreslog platsgjuten betong rakt igenom från stomme till fasader, innerväggar, golv, toalettväggar och kunddiskar. Alla ytor skulle vara synliga och obehandlade både in- och utvändigt. Det är de.

-Man blir ovanligt glad. En fin rumslig upplevelse, man har inte kompromissat, det är avskalat till det yttersta, säger Åsa Kallstenius.

-Vi gjorde en mockup först och då var jag med på alla gjutningar. Det var mycket att fundera på, till exempel hur vi ska tackla logistiken. Om det är varmt ute får man tillsätta retarder i betongen och om det var tjockt med trafik kan man skicka bilarna tätare säger Akin Barin.

Med sig hade de erfarenheten från Turebergskrykan från 2010 som också är en platsgjuten kultbyggnad. Arkitekt var Helena Tallius Myhrman, och eftersom vi börjat rada upp pristagare så får vi väl nämna att hon blev Årets Betongarkitekt 2011. I en artikel i Tidskriften Betong sa hon då att ”betongen blev väl sådär. Inte som de ytor jag sett i Tyskland och som inspirerat mig, men betong går inte att styra helt.”

-Där gick vi över till mindre bilar med tre kubikmeters trumma för att få mindre gjutetapper, säger Akin Barin.

Liljevalchs+ har 7 000 cylindriska glaskoppar ingjutna i fasaden. Inte helt lätt att montera i exakt läge i formen, men vi ser inga tecken på misslyckande. Tre olika bottenmönster ger variation och högpolerade metallskivor i cylindrarnas botten ger ett extra blänk. För det är reflektioner man ser, inte ljuset inifrån, vilket många tror. Så letandet efter möjligheten att se ut genom de runda glasen är förgäves.

-Det krävs stort mod hos beställaren att bygga en så här betongtekniskt utmanande byggnad, det kommer bli ett stort turistmål i Stockholm. Det är en väldigt genomarbetad arkitektur med många fina arkitektoniska detaljer, som fasaden med dess glasinfattningar. Jag måste säga att det är skickliga yrkesmän hos entreprenören som gav en betongbyggnad med en mycket hög produktionsteknisk kvalitet, säger Thomas Nord.

Robert Lundström, den som kanske kan bedöma entreprenören bäst, är också imponerad.

-För att lyckas med ett sånt här projekt är laget oerhört viktigt. Det finns en film från byggtiden som visas härinne där man ser den goda stämningen på arbetsplatsen och engagerade yrkesarbetare, säger han.

När det gäller takets formar så påpekar Robert svårigheten med att hålla dem rena från najtråd och annat skräp när det är trångt mellan formarna och alla installationer gjuts in. Inget att anmärka på.  

Akin Barin berättar om den goda kommunikationen med entreprenören.

-Gjutningarna av fasaderna har varit svåra och krävt skickliga betonggjutare. Inget fick gå snett och gjutningarna måste ske kontinuerligt med rätt stighastighet och betongflöde. Tack vare god kommunikation och tät kontakt med Peabs arbetsledning har vi tillsammans lyckats bra, säger han.

Golvet är terrazzoslipat och blänkande.

-Det blir en mjukhet när de perfekt slipade golven möter det råa i väggarna, säger Robert Lundström.

Vi lämnar de nedre delarna och tar oss upp för halvtrapporna till nästa våning. Och nästa. Så spricker taket upp i de stora kvadrater som blir det man minns mest av byggnaden. Spetsarna är endast 20 millimeter, men hade Gert Wingårdh fått som han velat hade de varit knivskarpa. En kompromiss, trots allt.

-Här ser man avancerade betongkonstruktioner som jag tycker att entreprenörer har bemästrat på ett mycket galant sätt, säger Thomas Nord.

-Gjutningen har ett mycket bra resultat då spetsarna är endast 20 millimeter breda, säger Robert Lundström.

-Det är rumsligt delikat, man känner närheten till lanterninerna. Utifrån syns det karakteristiska taket, inifrån kan man uppleva det från olika höjder i de olika rummen, säger Åsa Kallstenius.

Ja, visst. Någon tappade en tumstock i formen, men den fick vara kvar. Gert Wingårdh…

Formarna har böjt sig någon centimeter här och där och därför har lanterninerna fått ett eget liv. Det är inte industriell millimeterprecision, det är hantverk. Det blir några andäktiga minuter och några extra för att hitta bästa vinklarna för mobilkameran. Går det att göra det rättvisa digitalt?

Wingårdh blir personlig!

Vi gör en eftersits på restaurang Blå Porten intill. Det är på innergården här som Åsa Kallstenius har sin favoritvy över Liljvalchs+.

-Det är intressant att man vågat vara så sluten. Man bjuder inte på hela Stockholm, trots att det ligger utanför och man har bara en öppning till det gamla Liljevalchs, säger Åsa Kallstenius.

-Jag måste omnämna porten som enligt utsago är utförd i betong, mycket ovanligt och modigt av beställaren. Även inredningen i platsgjuten betong, vilken inspirationskälla, säger Thomas Nord.

-Det är väldigt viktigt att platscheferna kan hantverket, idag är det tyvärr ovanligt. De kan ekonomi, men inte utförandet, säger Akin Barin.

Artikeln publicerades första gången i Tidskriften Betong innan den lades ner. Nu är den uppdaterad av Betongvärlden.

Vattentornet kan vinna igen!

Läs mer