Skyhög ångest efter första allvarliga trafikolyckan

Dagen började inget vidare med att den nya praktikanten Melker fick hoppa ur bilen vid Astra Zeneca och snällt stå utanför vakten och vänta medan jag åkte in och lossade. Nya regler hos Astra Zeneca är att det endast får vara en person per fordon vilket man inte verkar ha brytt sig om att tala om för oss som hade behövt veta det.

Så när jag åkte iväg med nästa lass fick Melker sitta kvar i fikarummet medan man från fabrikens håll jobbade på att försöka lösa så att han kunde följa med vid senare lass. I en korsning halvvägs till kunden ser jag i ögonvrån och sedan i vänster spegel hur en liten röd personbil bestämmer sig för att svänga vänster precis där jag är. Jag hinner tänka “men ska han inte stanna?!”, sedan smäller det. Han kör rätt in i sidan på min 26 ton tunga lastbil som kommer i 40 km/h och trycks sedan 180 grader och stannar med fronten mot en stolpe.

Jag svänger in på busshållplatsen strax intill och springer bort till bilen. Ser två gråtande barn på högersidan och går runt till förarsidan för att inte skrämma dem mer och får upp dörren som kärvar. Frågar föraren om de är ok och han svarar bara att “jag hade grönt” och pratar med barnen. Jag ser inga fysiska skador så jag lämnar dem för att ringa 112. Ser att personen som kört bakom mig pratar i telefon men tänker att det är bättre att jag ringer själv.

Se filmen från Åsas dashcam här!

I normala fall är jag iskall och helt lugn på olycksplatser, jag är tränad i att ta hand om sådana händelser efter min tid som sjukvårdare i Hemvärnet men att vara en huvudperson i olyckan var en helt annan sak. Att det dessutom är första allvarliga olyckan jag är med i under mina 20 år som lastbilschaufför bidrar ju såklart.

Det tog flera försök innan jag lyckades göra något så enkelt som att ringa 112, det är en värdefull insikt. Till slut lyckas jag och jag hinner inte prata många minuter med dem innan räddningstjänsten kommer. Praktiskt nog ligger både polisstationen och brandstationen ett stenkast från olycksplatsen.

Räddningstjänsten började direkt med att städa upp och att hälla ut absorptionsmedel på dieseln som hade läckt ut. Personbilen hade rammat dieselfiltret så innan jag såg det hann det läcka ut en hel del diesel. När jag såg det räckte det med att lägga upp filtret på batterilådan intill så slutade det.

Polisen gjorde alkotest och höll sedan ett förhör på plats. Innan förhöret sade polismannen att jag inte är misstänkt för något brott. Det var ju skönt att höra men eftersom jag inte kunde minnas att jag faktiskt hade haft grönt (det hade jag, sade hon i bilen bakom) så vågade jag inte lita på att jag inte skulle bli av med körkortet. Skyhög ångest.

Jag ropade på radion till fabriken att “jag har krockat, ordentligt, jag återkommer”. En brandman kom och berättade att det inte var några skador på de i personbilen, tack och lov. Efter förhöret fick polisen ta med sig minneskortet i min dashcam. Jag uppdaterade fabriken och sade att jag kommer inte köra mer i dag, så att de skulle kunna begära en ersättare om de ville. Under tiden allt detta pågår ringer jag efter bärgare och pratar med chefen och en försäkringssamordnare.

Efter att de andra inblandade fått hjälp och det var sanerat och städat lämnade räddningstjänsten och kvar blev jag med två trasiga fordon. Jag säkrade lösa delar på lastbilen och förberedde inför bärgningen. Jag började oroa mig för betongen men kunde inget göra eftersom det inte gick att starta bilen. Medan jag väntade ringde polisen och meddelade att man såg på filmen från kameran att jag hade grönt, jag blev så lättad att jag började gråta.

Tungbärgaren från Assistancekåren kom och började med att lyfta upp min bil i fram. Därefter kröp han under och skruvade isär kardanaxeln, det måste göras på lastbilar när de ska bärgas. Vi började åka mot fabriken och jag fick börja jaga hjälp att få igång bilen för att kunna tömma ur betongen, om det ens skulle gå.

Jag trodde att bärgarna nuförtiden hade grejer för att kunna koppla in sig på hydrauliken och på så sätt köra roteraren men det har de inte, det missförståndet gjorde att vi förlorade värdefull tid. Eftersom betongen dessutom innehöll accelerator som gör att det brinner fortare såg det inte lovande ut.

Vi åkte till fabriken för att försöka få ut betongen och vi kom på att har vi en jäkla tur är det bara soppafiltret som är skadat, man kanske kan byta det på plats och sedan starta och tömma bilen. Efter femtielva telefonsamtal fick jag tag på en mekaniker från TJ Fordonsservice som kom ut och bytte filtret.

Bilen startade, vi provade att köra roteraren på utsnurr men då hade betongen redan brunnit såpass att roteraren inte orkade runt, fan också. Vi hade även provat med att få ut en sugbil från Ragn-sells men de ville inte, trots att de kunde tippa betongen direkt på plats. Såhär i efterhand hade det nog inte spelat någon roll, de hade inte fått ut något.

Tyvärr betyder det att vi måste byta ut roteraren vilket innebär ett stillestånd på bilen i flera månader. Men lättnaden över att allt gick bra med inblandade är enorm. Man pratar väldigt mycket om arbetsmiljö och säkerhet i vårt jobb men vår säkerhet ute på vägarna pratas det sällan om, trots att lastbilschaufför är ett av Sveriges farligaste jobb.

Oftast när lastbilar är inblandade i olyckor utgår man från att de är skyldiga eftersom de är störst men inte sällan räddar vi personbilister som tar felaktiga/ogenomtänkta beslut. Den här gången hann jag inte göra något och jag är djupt tacksam över att alla marginaler var på rätt sida. Räddningstjänsten var otroligt proffsiga, stort tack till dem och till kollegor och andra som stöttade.
Titta alltid en extra gång och kör försiktigt!