Kriget sätter fokus på betongen!

Kalla kriget tog slut 1991. Berlinmuren revs 1989 , en rad länder i Östeuropa blev fria, Sovjetunionen kollapsade och även Ryssland utvecklades mot en demokrati. Vem hade kunnat drömma eller mardrömma om att vi skulle ha ett nytt stort krig i Europa tre decennier senare? Stormakten Ryssland angriper en fredlig granne, människor dödas, skadas och flyr medan byggnader och infrastruktur läggs i ruiner. Men detta är en teknikkrönika för nya Betongvärlden. Kan man koppla ihop kriget och betong? Ja, jag får tre associationer.

För det första kan vi konstatera att inte ens betongbyggnaderna kan stå emot angrepp av artilleri, robotar och bomber. Inredning, möblering med mera fattar eld men eftersom betongstommar och betongfasader inte kan brinna sprider sig inte elden. Vi ser dagligen brinnande hus men har hittills inte sett eller hört några rapporter om brinnande städer.

För det andra blir man påmind om att utvecklingen av nya vapen och nya vapenskydd är en ojämn kamp. Så har det nog alltid varit, tyvärr. Jag tänker på Vaxholms fästning (som byggdes om från grunden 1833-1863 med flera meter tjocka väggar) och Siaröfortet (1916-1924 insprängt under berghällarna på en ö i Stockholms norra skärgård). När de var klara var de redan omoderna. 

Man planerar byggandet av skyddskonstruktionen utifrån dagens vapen men de långa tiderna mellan idé och färdigställande gör att fortifikationsingenjören aldrig fullt ut kan svara mot vapentillverkarna. Vi kan ändå ha glädje av utvecklingen av skyddskonstruktioner. En betongteknik som ursprungligen utvecklades för att skydda flygplatser mot flygangrepp är stålfiberbetongen och stålfiberarmerad sprutbetong är ju en utomordentlig produkt som fått en mycket stor civil användning, inte minst i vårt land. 

Mångårig forskning och utveckling av armerade betongkonstruktioner för dynamisk last har givit oss kunskaper om hur man skall bygga betongkonstruktioner med bättre motståndskraft mot konventionella vapen och terroristattentat. Detta är särskilt viktigt för till exempel kärnkraftsanläggningar. Sannolikt kommer byggandet av skyddsrum att få en renässans under de kommande åren.

För det tredje tänker jag på självhushållning. Vi ser farorna med att man gör sig beroende av import från icke-demokratiska länder. Tysklands, Italiens med flera länders beroende av rysk gas är det tydligast exemplet men det finns fler. Vårt svenska lantbruk köper en stor del av sin konstgödsel från Ryssland. Brist på konstgödsel och kraftigt höjda bränslepriser gör att många svenska bönder, enligt LRF, funderar på att avveckla sina gårdar när vi istället behöver öka självhushållningsgraden. 

Mot denna bakgrund får man verkligen hoppas att beslutsfattarna ger den svenska cementindustrin möjligheter att fortsätta brytningen av kalksten på Gotland. Att importera cement från Algeriet, Turkiet och Kina är inget bra alternativ i fredstid och ett synnerligen dåligt alternativ i krigstider.