Säkerhet får inte bli bara papper!

December månad går mot sitt slut och det är dags för lite välförtjänt julledighet med tid för återhämtning, men även för reflektion och eftertanke. Mina tankar ligger hos de som förlorat en familjemedlem, en arbetskamrat och vän till följd av den senaste tidens tragiska arbetsplatsolyckor.

Att komma hem ordentligt efter arbetsdagens slut ska vara en självklarhet. Något som faktiskt borde klassas som en mänsklig rättighet. Tyvärr är det inte så det ser ut idag. Av statistiken att döma har antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång mer än fördubblats sedan år 2020 (AV/ISA 2023-12-18). Under 2023 har hittills 63 människoliv gått förlorade till följd av arbetsrelaterade olyckor.

Det är cirka 1,2 personer i veckan, vilket är helt oacceptabelt och strider mot vår nollvision. Mest drabbade branscher är bygg, transport samt skogs- och jordbruksindustrin. Närmast i minnet ligger olyckorna i Sundbyberg, Skellefteå och Västerås där totalt åtta personer miste livet. Det ska verkligen inte få hända.

Trots att Sverige ligger i framkant när det kommer till lagstiftning gällande arbetsmiljö och aktivt arbetar med att stärka en säkerhetskultur som ska genomsyra våra arbetsplatser tydliggör statistiken att det fortfarande förekommer allvarliga brister. Jag tror att problematiken till stor del ligger i att det säkerhetsarbete som bedrivs många gånger stannar vid en skrivbordsprodukt som inte förankras bland de som i praktiken berörs av det.

Att arbeta aktivt med säkerhet kräver mer än AFS:ar, checklistor och dokument. Självklart är den administrativa biten viktig, men vad gör den för nytta om den inte efterlevs av våra medarbetare som dagligen utsätts för dessa risker?

Utan att dra alla över en kam, så tror jag vi är många som besökt verksamheter som i princip är tapetserade med stiliga affischer, checklistor och dokument som alla skriker säkerhet, medan jargongen bland medarbetarna ute på plats snarare vittnar om andra attityder och arbetssätt.

Varför är det så? Någonstans misslyckas vi med att säkerställa att grundläggande säkerhetsrutiner upprätthålls som en lägstanivå, där det måste finnas koncensus mellan budbärare och mottagare.

Ibland har jag upplevt att företag stirrar sig blind på nyckeltal kring tillbud och olycksrapportering och gör sitt yttersta för att retuschera utfallet av dessa för att minimera rapportering av olyckor kopplat till frånvaro. Istället för att fokusera på ett olycksförebyggande arbete där vi förhindrar att samma tillbud upprepas eller blir till ett “aj”, läggs det tid på att hitta alternativa arbetsuppgifter när olyckan väl är framme för att på så försköna frånvarostatistiken. Vad löser vi med den typen av säkerhetsarbete?

Jag har besökt montage där jag i samband med inregistrering fått genomgå omfattande säkerhetsdokumentation för att ens få tillträda byggarbetsplatsen, men väl inne på plats reagerat på flertalet säkerhetsrisker där effektivitet och produktion gått före arbetarnas egen säkerhet. Med det sagt vill jag inte påstå att det är vanligt förekommande, men att det i överhuvudtaget ens sker räcker för att en olycka ska uppstå.

Det finns en underliggande dubbelmoral i säkerhetsarbetet som gör det hela oerhört komplext.  Den underliggande ekonomiska aspekten i att säkerhetsarbetet inte får inkräkta på verksamhetens tidplan och således försämra produktionstal eller leveransdatum. För det är ju trots allt när vi försöker vinna tid genom att påskynda ett arbetsmoment eller av andra tidsbesparande skäl missar, eller hoppar över våra ordinarie rutiner som olyckan är framme. “Jag skulle bara…”

Vi är snabba med att hitta ursäkter till för varför en olycka händer, men ingen ursäkt är god nog när någon skadas eller får sätta livet till.

Vi måste vara mer rädda om varandra och våga ingripa när vi ser bristande rutiner eller beteenden som kan inskränka på vår egen och andras säkerhet. – Men är det alltid är så lätt? Hur många känner inte ett skyddsombud som hamnat i konflikt när de av omtanke höjt varningens finger i samband med en säkerhetsrisk? Mjuka värden, attityder och omtanke måste få ta större plats i vårt dagliga arbete. För i slutändan vill vi alla komma hem, tryggt och säkert med livet i behåll.

För familjerna till alla som förolyckats kommer julen aldrig bli densamma.

Vi har möjligheten att förhindra att detta händer igen, så kan vi inte bara enas om att vi tillsammans bryter olyckstrenden mot en nollvision år 2024?