”Varför bär sig fotografen så konstigt åt?”

Det undrade min kollega, kunniga journalisten Margareta Redlund, på ett av våra tidiga jobb tillsammans.

Fotografen, det var jag. Jag kunde ses famlandes mig fram utmed ett nätat gult stålräcke. Hållandes en stor kamera framför ögonen.

Jag är nämligen väldigt höjdrädd. Ändå vet jag att det ofta är där de bästa bilderna och översikterna kan tas. Som i filmen Pretty woman där Richard Gere väljer att bo i penthouse, högst upp, trots höjdrädsla. För det är den bästa sviten.

Som mångårig fotograf inom byggbranschen åkandes i diverse mer eller mindre skrangliga hissar och kravlandes upp och ner i halvfärdiga trapphus är det förvånansvärt hur ofta jag befinner mig på just, höga höjder.

För inte så länge sedan hissade Hökerum Bygg i Ulricehamn upp mig i en lyftkran med korg avsedd för människor. En anställd höll ordning på den exakta höjden. Jag fotograferade vyer som kommande lägenhetsköpare skulle kunna se från olika våningar. Vi kom högre och högre upp… Den lilla korgen skakade rejält.

”Ska vi inte åka så högt upp det går när vi ändå är här?” utropar en medarbetare förtjust. ”Är det ok Boel?”

Jag både skakade jakande med huvudet samt hela kroppen darrade. Men jag bangar inte.

Det där med att ha kameran framför ögonen tar bort en stor del av rädslan. Som när jag som nybakad journalist reste med på en hjälpresa till Ukraina år 2020. Vi mötte utsatta människor och en organisation som arbetar både då och nu med utsatta familjer och gatubarn, Barnens Ambassad.

Så länge jag kunde ha kameran framför mig och jobba, gick det bra. Men utan kamera, oskyddad, svimmade jag nästan av alla intryck. Det är med sorg i hjärtat jag funderar över hur det ser ut i dag på de platserna i Ukraina i dag.

Men tillbaka till det där stålräcket – som för övrigt gick att se rakt igenom ­– på hög höjd. Veckans bild är tagen i Göteborg, år 2013 den 19 november, när Gothia Towers tredje höghus höll på att byggas. Alltså utsikten rakt ner, mot den utskjutande poolen och spårvagnar som for förbi. Det var en för bra vinkel för att fega ur. Så jag famlade mig fram med kameran fast förankrad runt halsen och såg genom den rakt ner. Det blev en av många omslagsbilder i Tidskriften Betong.

Och än i dag. Om ni möter mig, och jag vägrar ta bort kameran framför ansiktet, så vet ni varför.

Kamera: Nikon D700
Objektiv: 17 – 55 mm
Inställningar: ISO 320
Bländare: 3,5
Tid: 1/60

Vi ses nästa vecka!

I love betong – Boel