#06 – Lyft människor offentligt. Korrigera människor privat.

Men när någon gör ett misstag verkar vissa personer plötsligt ha en osynlig megafon och peak finger på den det gäller.

Jag har aldrig förstått den logiken.

För många år sedan tränade jag Team-95 i Hanhals som jag skrev om förra veckan. Grabbarna var åtta år när vi började och under fyra år fick jag en ledarskapsutbildning som inget universitet i världen hade kunnat erbjuda.

Ju äldre de blev, desto högre blev kraven. En av de största morötterna för grabbarna va att få träna med laget som var ett år äldre. För de här killarna var det nästan som att bli uttagen till Tre Kronor.

En kväll ringde telefonen. Jag hann knappt svara innan en pappa mer eller mindre bad mig dra åt helvete. Hans son hade hög träningsnärvaro men hade ändå inte blivit uttagen den veckan, trots vårt rullande schema. Han var fly förbannad, och ärligt talat hade jag nog reagerat samma om jag ansett att mitt barn orättvist behandlat.

Jag lät honom skrika till punkt. Sedan gick vi tillsammans igenom situationen, förutsättningarna och träningslistorna. Det tog inte mer än ett par minuter innan vi hittade felet. Jag hade missat en registrering och hade märkbart svårt att hålla koll på alla kids och hur de tränade upp och ner.

Jag bad om ursäkt direkt och han accepterade den lika snabbt. Samtalet, som började som en konfrontation i mellanöstern slutade med stor ömsesidig respekt och en förståelse för varandras perspektiv.

Dagen efter möttes vi i ishallens korridor. Vi tog varandra i hand som vanligt, pratade lite hockey och sedan var saken ur världen. Inga sura miner. Ingen utfrysning. Inga efterdyningar och sketsnack i korridoren. Det kan tyvärr annars ses mer som regel än undantag inom föreningslivet.

Det som imponerade mest på mig var inte att han blev arg. Det imponerande var att han gick direkt till mig.

Upfront helt ofiltrerat.

Inte till de andra föräldrarna. Inte ut i korridoren. Inte bakom ryggen. Han pratade med den person som faktiskt kunde göra något åt situationen och den det handlade om.

Den händelsen har stannat kvar hos mig i snart tjugo år. Det var en grymn lärdom som fick mig att växa.

Där och då, eller förmodligen några år senare när det marinerats en stund, insåg jag att de flesta konflikter ofta inte blir stora på grund av själva problemet. De blir stora därför att människor pratar om varandra istället för med varandra.

Samma sak gäller ledarskap och blir supertydligt.

När någon gör ett misstag behöver personen sällan en publik. De flesta vet redan att de gjort fel. Det de behöver är någon som hjälper dem att förstå vad som hände, hur de kan göra annorlunda nästa gång och som visar att förtroendet fortfarande finns kvar. Kritik inför andra skapar sällan utveckling. Den skapar försvar, tystnad och en rädsla för att göra fel igen.

När någon däremot gör något riktigt bra tycker jag att vi ska göra precis tvärtom. Lyft personen. Berätta för andra. Fira ansträngningen. Vi är alldeles för dåliga på att uppmärksamma människor när de faktiskt gör skillnad.

Hemma gör vi det nästan naturligt. Vi säger till våra barn att de kämpade fantastiskt, att vi såg hur mycket de försökte och att vi är stolta över dem. På arbetsplatsen verkar vi ibland glömma bort samma princip. Där letar vi ofta fel snabbare än framsteg och är åt helveete för snabba på att poängtera det.

Jag tror att riktigt bra ledarskap handlar om att förstå skillnaden. Beröm är till för att delas ut. Kritik är till för att tas emot, med respekt, mellan fyra ögon. Det handlar inte om att undvika svåra samtal. Tvärtom. De ska vara raka, tydliga och ärliga. Men de ska också vara värdiga.

Så nästa gång någon i din närhet gör något riktigt bra – säg det högt. Låt fler höra det. Och nästa gång någon gör ettt misstag, stäng dörren, sätt på kaffet och ta samtalet i lugn och ro.

För människor glömmer kanske vad du sa.

Men de glömmer nästan aldrig hur du fick dem att känna.

“Beröm är till för att delas. Kritik är till för att utveckla. Skillnaden mellan dem avgör vilken ledare människor minns.”