Säljande klimatslogans men lite verkstad

Den nya studien heter Beyond leaders and laggards: How incumbents navigate transformative policy missions och den har granskat Sveriges 20 största industriella utsläppare. Företagen står enligt studien för omkring 80 procent av utsläppen från svenska anläggningar inom EU:s utsläppshandel och cirka 28 procent av Sveriges totala växthusgasutsläpp. Forskarna jämför bolagens utsläpp, klimatmål, teknikval, projektdeltagande och samarbeten i Industriklivet och Klimatklivet.

Resultatet är besvärande. Flera av företagen väljer att inte söka pengar från Industriklivet och Klimatklivet – de statliga program som satsar miljarder på att hjälpa industrin att ställa om.

– Det är anmärkningsvärt att flera av de företag som står för de största utsläppen och har satt de mest ambitiösa klimatmålen visar ett relativt lågt engagemang i de statliga omställningsprogrammen, medan andra företag med mer försiktiga mål är betydligt mer aktiva, säger Hans Hellsmark, docent inom innovation och hållbar omställning på Chalmers, till forskning.se.

Det gör studien viktig. Den flyttar blicken från klimatkommunikation till genomförandeförmåga.

Forskarna delar in företagen i fyra roller. SSAB, LKAB, Boliden, Heidelberg Materials och Stockholm Exergi beskrivs som transformativa föregångare. De angriper centrala processutsläpp och deltar i projekt som kan ändra grundläggande delar av industrins produktionssystem. Vattenfall och Uniper placeras i en annan central roll som systemmöjliggörare. De minskar inte främst sina egna utsläpp genom projekten, men bygger infrastruktur som andra behöver, exempelvis vätgas- och CCS-system.

Den största gruppen består av adaptiva följare. Där återfinns bland andra Preem, E.ON, St1, Sysav, Höganäs, Nordkalk, Borealis, Kubal och Tekniska verken. De deltar, men ofta genom mer selektiva, stegvisa eller förberedande projekt. Renova och SMA Mineral hamnar längst ut i periferin, med svag koppling till de samlade omställningsprojekten.

Nästan alla bolagen deltar i omställningsprogrammen i någon form, men skillnaderna i engagemang är mycket stora. Exempelvis har LKAB fått cirka 3,3 miljarder kronor, medan Renova och SMA Mineral under den studerade perioden har sökt och fått 100 000 kronor vardera.

Även SSAB och Heidelberg Materials tar stor del av de statliga pengarna som går till investeringar i ny teknik. Men Vattenfall, Uniper och Sysav satsar relativt lite på att minska sina egna utsläpp, enligt studien.

LKAB är intressant, de klassas som medelhögt ambitiöst i forskarnas genomgång av klimatmål, men sticker ut genom mycket hög projektfinansiering och en central roll i vätgasbaserade omställningsprojekt. Tillsammans med SSAB och Vattenfall ingår LKAB i Hybrit-spåret, där vätgas, elektrifiering och ny processutveckling ska ersätta fossilbaserade delar av järn- och stålproduktionen. Det är ett starkt exempel eftersom projektet riktar sig mot kärnan i utsläppen, inte mot sidoproblem.

Boliden är ett annat intressant exempel. Företaget kombinerar höga klimatambitioner med tydligt projektdeltagande inom elektrifiering, vätgas och energieffektivisering i metallurgiska processer. Därtill finns projekt där spillvärme används i fjärrvärmenät, vilket gör att nyttan inte stannar vid den egna anläggningen. Det är där skillnaden mellan klimatmål och systemnytta blir konkret.

Stockholm Exergi har en liknande strategisk betydelse. Bolagets bio-CCS-projekt kan ge negativa utsläpp och kombineras med bioenergi och avfallssortering. Samtidigt visar just bio-CCS hur beroende de stora klimatprojekten är av mer än teknik. Infrastruktur, tillstånd, långsiktig finansiering och marknader för negativa utsläpp måste fungera samtidigt. Annars blir även rätt teknik ett ofärdigt system.

De svagare exemplen är lika viktiga för analysen. Preem har höga klimatambitioner och mycket stora utsläpp, men hamnar inte bland de tydligaste föregångarna i forskarnas samlade bedömning. Företaget arbetar med CCS och förnybar vätgas, men engagemanget beskrivs som begränsat i relation till bolagets systembetydelse. Det gör Preem till ett av de tydligaste exemplen på glappet mellan klimatmål och projektdeltagande.

E.ON visar en annan variant av samma problem. Företaget har höga klimatmål och arbetar med bio-CCS, biogas, bioenergi och CCS-nätverk. Ändå placeras bolaget bland de adaptiva följarna. Det betyder inte passivitet. Men det visar att ett stort energibolag kan vara synligt i omställningsspråket utan att vara en av de mest drivande aktörerna i de statligt finansierade projekten.

Renova och SMA Mineral framstår som de tydligaste lågpresterarna i forskarnas typologi. De deltar svagt, har perifera positioner i projektnätverken och framstår inte som aktörer som driver omställningen framåt. Renovas placering är särskilt intressant eftersom avfallsförbränning är en svår men central utsläppsfråga. När kommunalt präglade monopolaktörer rör sig långsamt räcker inte frivilliga projektstöd som styrsignal.

Heidelberg Materials framstår i studien som en aktör med mycket stora utsläpp, men också med ett strategiskt tydligt teknikval, CCS. Men verkligheten är något annat än modellen. Heidelberg Materials har meddelat att CCS-satsningen vid cementfabriken i Slite pausas. Bolaget kopplar beslutet till att produktionen inte har fått förutsättningar att ställa om med tryggad långsiktig konkurrenskraft.

Här kan man säga att Heidelberg Materials är ett varnande exempel. Ett företag kan välja rätt utsläppsproblem, formulera ett relevant teknikspår och delta i systemförändrande projekt utan att omställningen når hela vägen. När de finansiella och politiska villkoren inte räcker till blir det inget.

Både Industriklivet och Klimatklivet är statliga stödprogram och därför reagerade forskarna på att flera av de största utsläpparna inom avfallsförbränning, som Renova i Göteborg och Sysav i Malmö, i mycket begränsad utsträckning deltar i omställningsprogrammen, trots att de är kommunala bolag.

– För det första står sopförbränning för stora koldioxidutsläpp, vilket innebär att deras omställning är viktig och brådskande. För det andra har exempelvis Göteborg väldigt ambitiösa klimatmål. Men trots att staden har kontroll över en stor utsläppskälla är man inte aktiv och söker pengar för att ställa om, säger Hans Hellsmark.

När de inte deltar i omställningsprogrammen blir de heller inte uppkopplade mot forskning och andra viktiga nätverk.

Det är en poäng i det hela att Riksrevisionen riktad kritik mot Industriklivet. De har granskat programmets planering, genomförande och uppföljning och pekat på brister som riskerar att göra satsningarna ineffektiva. I regeringens egen skrivelse återges Riksrevisionens övergripande slutsats: det finns risk för att Industriklivet inte effektivt bidrar vare sig till industrins klimatomställning eller till Sveriges klimatmål.

Det är en tung anmärkning. Industriklivet är ett av statens viktigaste verktyg för att minska utsläppen i sektorer där vanliga effektiviseringar inte räcker. Industriklivet omfattar 653 miljoner kronor 2026 och kan finansiera projekt som pågår till och med 2033. Det beloppet ska ställas mot projekt som ofta kräver investeringar i miljardklassen.

Det är den obekväma slutsatsen. Sveriges klimatpolitik har länge lutat sig mot industrins löfte om tekniksprång. Chalmers studie visar att löftena är ojämnt fördelade, att projektdeltagandet inte alltid följer utsläppsansvaret och att staten ännu inte har tillräckligt skarpa verktyg för att skilja mellan verkliga föregångare, försiktiga följare och aktörer som mest befinner sig i utkanten.Formulärets nederkant

– Jag tycker att det är allvarligt att organisationer med stora utsläpp i så liten utsträckning tar del av pengar som ska gå till den gröna omställningen. Det är inte någon hemlighet vilka förändringar som behöver komma på plats: elektrifiering, koldioxidinfångning, vätgas och övergång till biobaserade bränslen. Det finns konkreta tekniska vägar framåt, och de statliga programmen är utformade för att stödja just dessa satsningar. Men när möjligheterna att agera dyker upp väljer flera av de största utsläpparna att inte engagera sig i den omfattning som krävs, säger Hans Hellsmark till forskning.se.

Rapporten ”Beyond leaders and laggards: How incumbents navigate transformative policy missions” är skriven av Hans Hellsmark, Johnn Andersson och Barbara Hedeler. Hans Hellsmark är verksam vid Chalmers tekniska högskola, Johnn Andersson vid RISE Research Institutes of Sweden och Barbara Hedeler vid Chalmers samt AIT Austrian Institute of Technology. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Energy Policy.