#01- Lämna människor starkare än du fann dem

För tittar man tillbaka på arbetslivet är det sällan projekten man minns bäst.
Inte ritningarna.
Inte budgetarna.
Inte ens de färdiga resultaten eller bolaget aldrig nådde den potential som det borde.
Man minns människorna.
Man minns arbetsledaren som tog sig tid att lära upp en ung kollega.
Man minns yrkesarbetaren som aldrig skrattade åt någon som inte kunde.
Man mins yrkesarbetaren som skrattade åt allt och spelade alltid fredagsmusik, som alla hatade.
Man minns platschefen som stod kvar ute i regnet tillsammans med gänget istället för att gömma sig i boden och vända papper.
Man minns människorna som gjorde att man växte och älskade att åka till jobbet på måndag morgon.
Jag har träffat människor som kan köra grävmaskin med millimeterprecision men som inte klarar av att säga ‘bra jobbat’ till en kollega.
Det har alltid fascinerat mig.
Vi utbildar folk i fallskydd, heta arbeten, Bas-U, maskinsäkerhet och fan å hans moster.
Men ibland känns det som att vi skulle behöva en heldagskurs i hur man inte beter sig som en rövhatt.
Och ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag om att det kanske är det absolut viktigaste vi kan göra.
Att lämna människor starkare än vi fann dem.
Inte för att det står i någon ledarskapsbok eller manual.
Utan för att livet blir lite bättre när människor bygger varandra.

Jag tror att många människor underskattar sin påverkan på de människor man har runt sig.
Makten man besitter över att styra omgivningens mående.
Skillnaden på att göra någon glad eller att bidra till en dålig stämning.
Det är en monumental skillnad med ljusår mellan bra eller dåligt.
Vi tror manga gånger att ledarskap handlar om chefsroller.
Titlar.
Organisationer.
Ansvar.
Men sanningen är att vi alla påverkar människor på olika sätt varje dag.
På bygget.
I fikarummet.
I möten.
Hemma.
På golfbanan.
I bilen.
Överallt.
Problemet är att många inte reflekterar över vilken stor påverkan vi faktiskt har på varandra.
En nedlåtande kommentar kan följa med någon i flera år.
Precis som några uppmuntrande ord kan göra det.
Vi tror ofta att det är de stora sakerna som formar människor oss människor.
Jag tror precis tvärt om.
Jag tror genuint på att det är de små handlingarna som gör den stora skillnaden.

Lämna människor starkare än du fann dem. Punkt
För mig handlar det om att människor skall känna sig lite sedda.
Respekterade.
De skall känna sig lite starkare och lite gladare efter att ha mött dig.
Lite tryggare.
Lite modigare.
Lite mer värdefulla.
Det betyder inte att du skall stryka alla medhårs.
Det betyder inte att du skall undvika konflikter.
Det betyder heller inte att du skall vara snäll mot alla bara för sakens skull.
Tvärtom.
Ibland är det mest omtänksamma du kan göra att ställa högre krav på någon än personen själv vågar göra.
För styrka kommer inte bara från beröm.
Den kommer också från ansvar och tillit.

Jag har träffat många människor genom åren som fullkomligt älskar sitt arbete.
Inte för att det är enkelt utan tvärt om
För att det är svårt.
För att det är utmanande.
För att det kräver någonting av dig.
För att det inte kommer gratis.
Av någon sjuk anledning så älskar man det svåra, krångliga och jobbiga.
Människor som knegar ute och bygger när regnet kommer på tvären.
När vinden letar sig innanför varseljackan.
När fingrarna känns som Piggelin och näsan går mot det blålila hållet.
När allt hade varit så mycket bekvämare alla andra platser.
Då är vi där.
Och vi är inte bara är där.
VI är stolta över det.
Vi älskar det och vi älskar hantverket.
Vi älskar att vara en del av något som faktiskt byggs på riktigt.
Något som kommer att nyttjas av 1000-tals människor och som består över flera generationer.
Det är samma människor som ofta hjälper den nya killen eller tjejen på jobbet.
Lånar ut verktyget som fattas.
Visar ett smartare sätt.
Delar erfarenheter.
Inte för att de måste utan för att någon gjorde samma sak för dem en gång.
För att man är stolt över det man gör.
Det finns något så jävla vackert i det.
För yrkesstolthet handlar egentligen inte bara om jobbet.
Det är en livstil.
Den handlar om människorna runt omkring jobbet.

Ju mer erfarenhet jag får desto mindre imponerad blir jag av människor som bara bygger sin egen framgång.
Och desto mer imponerad blir jag av människor som bygger andra.
De människorna lämnar spår efter sig överallt.
Inte i betongen.
Inte i stålet.
Inte I träet.
Inte i projekten.
Utan i människorna.
Som när någon vågar ta nästa steg.
När någon får bättre självförtroende.
När någon börjar tro på sin egen förmåga.
Det är där man ser den verkliga effekten.
Och den effekten kan leva vidare långt efter att ett projekt är avslutat.

Principen är egentligen ganska enkel.
Lär dig människors namn.
Hälsa ordentligt.
Var nyfiken och ställ frågor.
Håll det du lovar.
Dela med dig av det du kan.
Ge beröm när det förtjänas.
Ge feedback när det behövs.
Lyssna färdigt och ställ en fråga som leder till reflektion.
Visa respekt, även när du är stressad.
Särskilt när du är stressad.
Fråga dig själv:
“Kommer den här människan vara starkare eller svagare efter att ha träffat mig idag?”
Om fler människor ställde sig den frågan skulle många arbetsplatser förändras ganska snabbt.

Att lämna människor starkare betyder inte att rädda dem.
Det betyder inte att bära deras ansvar.
Det betyder absolut inte att acceptera ett dåligt beteende.
Det betyder inte att vara konflikträdd.
Det betyder att behandla människor med respekt samtidigt som man ställer krav.
Värme och tydlighet är inte motsatser.
De är lagkamrater.

✓ Se människan före rollen
✓ Dela erfarenhet generöst
✓ Lyft människor när de förtjänar det
✓ Ställ krav för att människor skall växa
✓ Lämna mer energi än du tar

Sammanfattning
I slutändan kommer människor sannolikt inte komma ihåg alla projekt du varit med och byggt.
Men de kommer komma ihåg hur du fick dem att känna sig.
Om de växte.
Om de utvecklades.
Om de blev starkare.
Och kanske är det som är det verkliga måttet på ledarskap.
Inte hur många människor som arbetade för dig.
Utan hur många människor som växte tillsammans med dig.