Klimatfrågans största paradox – och byggsektorns roll i den

Väljer man att se glaset som halvfullt kan minskningen av Sveriges utsläpp å ena sidan ses som en vinst. Enligt Naturvårdsverket uppgick utsläppen till cirka 99 000 ton under 2024. En minskning med mer än hälften jämfört med 1990. Här står transportsektorn för den största förändringen, där utsläppen minskat med 76 procent tack vare teknikutveckling och styrmedel som NOx-avgiften.

Sitter vi istället med ett halvtomt glas tvingas vi konstatera att det återstår utmaningar i klimatomställningen, men också att hållbarhetsarbetet i stort präglas av en serie av motsatsförhållanden.

Går vi till svensk industri och byggsektor är glappet mellan klimatretorik och faktisk omställning påtagligt.

Detta blir särskilt tydligt i en uppmärksammad studie från Chalmers tekniska högskola som granskat hur Sveriges 20 största industriella utsläppare faktiskt agerar i omställningen, vilket ByggFramtid tidigare berättat om.

I studien, som analyserat utsläpp, klimatmål, teknikval samt hur aktivt företagen deltar i centrala omställningsprogram, ser man en tydlig diskrepans mellan ambitiösa klimatmål och faktiskt deltagande i statliga omställningsprogram som Industriklivet och Klimatklivet.

Slutsatsen är att engagemanget i statliga satsningar ofta inte följer vare sig utsläppsnivåer eller klimatambitioner. Flera bolag avstår helt eller deltar i begränsad omfattning, trots att just dessa program är tänkta att driva den tekniska omställningen framåt.

“Anmärkningsvärt”, anser Hans Hellsmark vid Chalmers. Det tycker vi också. Vilket föranleder frågan varför, eller var någonstans i processen det går snett?

Går vi tillbaka till forskningen skulle ett svar kunna vara kommunikation. En ny studie från MIT Sloan School of Management visar nämligen att klimatarbete påverkas starkt av hur hållbarhet kommuniceras.

I studien, som omfattar närmare 380 000 hushåll i Kina, kunde forskare konstatera att människor återvinner mer när budskapen är konkreta och lätta att förstå, snarare än tekniska och abstrakta.

Det framgick exempelvis när hushållen fick veta att deras återvinning motsvarade ett visst antal kilometer mindre bilkörning. Då ökade återvinningen med 2,2 procent. Omvänt visade sig traditionella formuleringar om minskade CO2-utsläpp vara betydligt svårare att greppa.

Forskarna bakom studien menar därför att människor tenderar att reagera starkare på klimatinformation av mer vardagsnära natur, snarare än tekniska mått.

Det understryker vikten av kommunikation i hållbarhetsarbetet, men också att företag och organisationer inte bara behöver fundera på vad de säger, utan hur de säger det. 

Samtidigt knyter MIT-studien an till en annan central utmaning: glappet mellan vad människor säger sig prioritera och hur de faktiskt agerar. Här har tidigare rapportering från Byggframtid visat att många svenskar anser att bygg- och fastighetssektorns utsläpp är en viktig fråga, men också att klimatet ofta hamnar långt ned på prioriteringslistan när svensken går till valurnan.

Det för oss tillbaka till kärnan i motsatsförhållandet. Klimatmål och fakta räcker bara så långt om de inte är begripliga för gemene man. Det är enkelt att förstå, men glöms ändå bort. 

Klimatambitioner behöver samtidigt backas upp av handling, vilket kan appliceras på både företag, politiker och väljare. Om inte kan gapet mellan det vi säger och det vi faktiskt gör bli det som i praktiken skjuter omställningen i foten.