Jakten på nästa bindemedel har börjat

Cementindustrins klimatomställning har hittills till stor del handlat om att minska mängden klinker och ersätta den med andra bindemedel. Det arbetet har kommit långt, men utvecklingen under de senaste åren visar också begränsningen i modellen. De material som hittills har varit viktigast för att ersätta klinker kommer inte självklart att finnas i de mängder som behövs när användningen ska öka.

Internationella energiorganet IEA:s scenario för nettonollutsläpp visar storleken på förändringen. Den globala klinkerandelen i cement behöver enligt scenariot minska från 71 procent 2022 till 65 procent 2030 och 57 procent 2050. Samtidigt ligger den globala cementproduktionen kvar på omkring fyra miljarder ton per år. Det innebär att mycket stora mängder klinker måste ersättas med något annat.

Hittills har flygaska från kolkraftverk och masugnsslagg från stålindustrin varit två viktiga alternativ. Problemet är att båda materialen är restprodukter från industrier som själva genomgår en klimatomställning. När kolkraften fasas ut minskar tillgången på flygaska och när stålindustrin förändrar sina processer påverkas tillgången på masugnsslagg.

SGU pekade på problemet redan 2023. Myndigheten bedömde att Sverige kan behöva omkring en miljon ton alternativa bindemedel per år om möjligheterna inom dåvarande regelverk utnyttjas fullt ut. Samtidigt konstaterades att tillgången på flera etablerade alternativ väntas minska. Behovet av att sänka klinkerandelen ökar alltså samtidigt som några av de material som hittills använts för att göra det kan bli svårare att få tag på.

Det är mot den bakgrunden som de senaste årens utveckling av nya bindemedel blir intressant. Den svenska standarden SS 137004:2024 öppnade för naturliga och aktiverade naturliga puzzolaner som tillsatsmaterial i betong. Dit hör bland annat kalcinerade leror. Under 2026 kom också den första leveransen till Sverige av ett vulkaniskt bindemedel efter att regelverket öppnat för användning av den typen av material.

Samtidigt pågår försök att hitta råvaror på helt andra håll än i den traditionella cementindustrin. Svenska Cemvision är ett exempel. Företaget utvecklar cement där mineraliska restmaterial, bland annat från stål- och gruvindustrin, används som råvara. Det innebär att material som tidigare varit en restström från en industri kan bli insatsvara i en annan.

Utvecklingen har börjat ta steget från försök till marknad. S:t Eriks har provat Cemvisions cement i betongproduktion och i september 2026 gick företagen vidare med ett försäljningsavtal. De första kommersiella leveranserna är planerade till 2028. Boliden arbetar från ett annat håll och utvecklar tillsammans med Thomas Concrete Group ett alternativt bindemedel baserat på material från metallindustrin.

Kalcinerad lera, vulkaniska material, slagger, askor, gruvavfall och återvunnen betong pekar tillsammans mot en bredare förändring. Frågan är inte längre enbart hur mycket av ett traditionellt cement som kan ersättas med flygaska eller masugnsslagg. Själva råvarubasen håller på att breddas.

Det innebär samtidigt att sökandet efter användbara material blir svårare. Att ett material innehåller rätt kemiska beståndsdelar betyder inte att det fungerar som bindemedel. Det måste ha rätt reaktivitet, finnas i tillräckliga mängder, hålla tillräckligt jämn kvalitet och gå att använda till en rimlig kostnad. Därefter ska betongen klara kraven på bland annat hållfasthet, beständighet och produktion.

Här kan artificiell intelligens få en konkret betydelse.

Betongvärlden skrev 2025 om forskare vid MIT som använde AI för att söka efter möjliga ersättare till klinker. Forskarna analyserade 88 000 vetenskapliga artiklar och tog fram kemiska data för omkring 14 000 material. Modellen användes även på information om över en miljon bergprover. Resultatet blev 19 typer av material som bedömdes ha egenskaper som gjorde dem intressanta att undersöka vidare. Bland kandidaterna fanns bygg- och rivningsavfall, askor, metallurgiska slagger, gruvavfall och naturliga bergarter.

Det betyder inte att AI har hittat 19 färdiga nya bindemedel. Betydelsen ligger i själva metoden. Materialforskningen har traditionellt behövt koncentreras till ett begränsat antal råvaror som forskarna redan haft anledning att tro kan fungera. Med maskininlärning går det att söka igenom betydligt större mängder kemisk, geologisk och vetenskaplig information och identifiera kandidater som sedan kan provas i laboratoriet.

Det breddar sökområdet vid en tidpunkt när cementindustrin behöver just fler alternativ.

Skalan är samtidigt en begränsning som inte går att bortse från. En global cementproduktion på omkring fyra miljarder ton per år innebär att ett nytt bindemedel inte bara behöver fungera tekniskt. Råvaran måste också finnas i mycket stora mängder om den ska få betydelse för den globala klinkerandelen. Branschorganisationen GCCA bedömer att helt alternativa cement kan stå för omkring 5 procent av cementmarknaden 2050. Huvuddelen av omställningen måste därmed ske på andra sätt eller genom en kombination av flera tekniker.

CCS är en sådan väg. Heidelberg Materials anläggning i Brevik visar att koldioxidinfångning har nått industriell cementproduktion. Lägre klinkerhalter och större användning av etablerade alternativa bindemedel är en annan. Nya råvaror från lera, restströmmar och återvunnet material är en tredje.

Utvecklingen talar därför inte för att ett nytt bindemedel kommer att ersätta dagens cement. Snarare pekar den mot en mer diversifierad råvarubas där olika material används beroende på tillgång, egenskaper och användningsområde. Det som fungerar i en region behöver inte vara det bästa alternativet i en annan.

Det förändrar också värdet av materialkompetens. En cement- och betongindustri byggd kring ett mindre antal väldefinierade råvaror kan i framtiden behöva hantera betydligt större variation. En slagg från en industri har inte nödvändigtvis samma egenskaper som en annan. Leror skiljer sig åt beroende på geologi och restmaterial varierar med processen som de kommer från.

Förmågan att analysera råvaran, förstå dess reaktivitet och avgöra hur den ska kombineras med andra material blir då viktigare. AI kan göra den första sorteringen snabbare, men det är först när materialkunskap, provning och industriell produktion kopplas samman som en ny råvara kan bli ett fungerande bindemedel.

Det är också här affären börjar förändras.

Cementindustrin har stora inträdesbarriärer. Tillgång till kalksten, kapitalintensiva fabriker, produktion i stor skala och fungerande distribution har gett etablerade producenter en stark position. De fördelarna försvinner inte. Men om en större del av framtidens bindemedel kan tillverkas av lera, slagg, gruvmaterial och andra industriella restströmmar förändras också frågan om vem som kontrollerar råvaran.

Det som i dag är en kostnad eller restprodukt för ett gruvbolag, stålverk eller annan industri kan bli en tillgång för betongindustrin. Då uppstår också ett värde tidigare i kedjan. Företaget som äger restströmmen kan bli råvaruleverantör, medan företaget som kan förädla och få materialet accepterat som bindemedel kan ta en position som tidigare i högre grad tillhört den traditionella cementproducenten.

Cemvision är intressant ur det perspektivet. Företaget konkurrerar inte bara genom att försöka tillverka cement med lägre klimatavtryck. Affärsidén bygger också på att använda andra råvaruflöden än den traditionella cementindustrin. Boliden visar samma förändring från motsatt håll. Om material från metallindustrin kan utvecklas till ett kommersiellt bindemedel får en befintlig restström ett nytt värde och gruv- och metallindustrin tar ett steg in i cementets värdekedja.

AI kan förstärka den utvecklingen. Om det går snabbare och billigare att identifiera vilka restmaterial, bergarter och materialkombinationer som har rätt egenskaper blir fler råvaruflöden möjliga att undersöka. Det sänker inte de industriella kraven på provning, standardisering och storskalig produktion, men det kan sänka tröskeln för att hitta kandidater som är värda att utveckla.

Därmed kan konkurrensen om framtidens bindemedel komma att handla om mer än vem som kan producera cement billigast. Den kan också handla om vem som hittar råvaran först, vem som säkrar tillgången till den och vem som har kunskapen att göra den användbar.

Det öppnar för nya aktörer, men skapar också ett strategiskt val för dagens cement- och betongföretag. Om en större del av klimatförbättringen ska komma från nya bindemedel räcker det inte att vara köpare av den råvara som marknaden för tillfället erbjuder. Tillgången till framtidens bindemedel kan bli en konkurrensfråga i sig.

För tjugo år sedan låg mycket av värdet i att äga kalkbrottet och fabriken. Framåt kan en större del ligga i att kontrollera rätt restström, ha rätt materialdata och veta hur en råvara som andra betraktar som avfall kan göras till en fungerande produkt.

Den som löser det säljer inte bara cement med lägre klimatavtryck. Den kan ta kontroll över en ny del av betongens värdekedja.