Ny forskning: Stora skillnader i hur reparationsbruk skyddar mot korrosion
Lokala betongreparationer är en vanlig metod för att förlänga livslängden hos broar, tunnlar, kajer och andra anläggningskonstruktioner. Men när skadad betong ersätts med nytt reparationsbruk finns en risk att korrosionen fortsätter i den befintliga konstruktionen.
I forskningsrapporten Bestämning av korrosionsskyddsförmågan för olika reparationsbruk vid partiella reparationer, publicerad i april 2026, har forskare vid RISE undersökt hur olika cementbaserade reparationsbruk fungerar i kloridutsatta miljöer.
Studien visar betydande skillnader mellan materialen. Vissa reparationsbruk gav ett mycket gott korrosionsskydd medan andra uppvisade högre korrosionshastigheter under delar av provningen.
Undersökningen har genomförts av Bror Sederholm, Johan Ahlström och Jan Trägårdh vid RISE, inom ett forskningsprojekt med medverkan från bland annat Trafikverkets forskningsprogram för broar och Energiforsks betongtekniska program för kärnkraft.
Ett reparationsbruk utmärkte sig
Forskarna har använt både laboratorieförsök och fältprovningar för att undersöka korrosionsförloppet. Proven omfattade dels material där klorider tillsatts vid tillverkningen, dels material som exponerats för klorider utifrån.
Ett av de undersökta reparationsbruken, Mapegrout T60, innehåller en korrosionsinhibitor. Det uppvisade mycket låg korrosionshastighet både i laboratorieförsöken med ingjutna klorider och efter ett års fältexponering.
Även andra reparationsbruk uppvisade goda resultat. Weber 65 i kombination med cementslamma och Weber 931 gav mycket låga korrosionshastigheter i fältförsöken med ingjutna klorider. Vid exponering för inträngande klorider noterades också mycket låga korrosionshastigheter för bland annat Sto TG och Mapei SR120.
Resultaten visar att korrosionsskyddet inte enbart kan bedömas utifrån reparationsbrukets hållfasthet. Materialets elektriska resistivitet, porsystem och förmåga att binda klorider har också stor betydelse.
En hög resistivitet innebär ett större elektriskt motstånd i materialet, vilket kan begränsa de elektriska strömmar som driver korrosionsprocessen.
Forskarna rekommenderar därför reparationsbruk med hög resistivitet vid konventionella betongreparationer. Med hänvisning till internationella rekommendationer anger rapporten ett resistivitetsvärde över 200 ohmmeter som förknippat med låg korrosionsrisk.
För reparationer där katodiskt skydd används gäller däremot andra förutsättningar. Där rekommenderas reparationsbruk med låg resistivitet för att den skyddande strömmen ska kunna transporteras genom materialet.
Risk för korrosion bredvid lagningen
En särskild del av forskningen handlar om makrocellskorrosion, ett fenomen som kan uppstå när ny reparationsbetong kommer i kontakt med äldre, kloridhaltig betong.
När korrosionsskadad armering friläggs och gjuts in i nytt reparationsbruk kan stålet i den reparerade delen återfå ett passivt tillstånd. Samtidigt kan armeringen i den omgivande, kloridhaltiga betongen fortsätta att korrodera.
Skillnaden mellan de båda områdena kan skapa en elektrokemisk makrocell, där korrosionen riskerar att koncentreras till den äldre betongen intill reparationen.
Forskarna har undersökt fenomenet genom mätningar av elektriska strömmar mellan kloridhaltig betong och olika reparationsbruk.
Resultaten visar att makrocellströmmarna generellt var låga. Forskarna bedömer att detta sannolikt beror på reparationsbrukens höga resistivitet och täta kapillärporsystem.
Särskilt låga makrocellströmmar uppmättes för flera av de undersökta materialen, däribland reparationsbruket med korrosionsinhibitor.
Tidigare lagningar på Ölandsbron har inte hållit
Forskningsrapporten behandlar också verkliga betongreparationer på fem anläggningar: Ölandsbron, Älvsborgsbron, Smögenbron, Drakenbergs parkeringsgarage i Stockholm och Bognes färjekaj i Norge.
Ölandsbron lyfts fram som ett exempel på hur tidigare partiella reparationer inte har fått tillräcklig beständighet.
På bron har korrosionsskador uppstått i huvudbalkarna, där alltför tunna täckande betongskikt tillsammans med karbonatisering och kloridinträngning bidragit till nedbrytningen.
När armeringen korroderar ökar rostprodukternas volym. Det skapar spänningar i den omgivande betongen som kan leda till sprickbildning och spjälkning.
Rapporten dokumenterar hur tidigare reparerade partier på Ölandsbron åter har skadats.
Liknande skadeorsaker har konstaterats på Älvsborgsbron och Smögenbron. Vid reparationerna har skadad betong avlägsnats med vattenbilning, armeringen frilagts och det täckande betongskiktet ökats.
Rapporten beskriver också hur kraftigt korroderad armering ersatts när tvärsnittsförlusten överstigit 20 procent.
Zinkanoder kräver rätt installation
Forskarna har även undersökt hur ingjutna offeranoder av zink kan användas för att minska korrosionen vid partiella betongreparationer.
Principen bygger på att zinken korroderar i stället för stålarmeringen och därmed ger ett katodiskt skydd.
Försöken visar att zinknät kan ge ett fungerande korrosionsskydd. Ett zinknät ger dessutom en jämnare strömfördelning än lokala punktanoder.
Men installationen är avgörande.
Om zinknätet inte ansluts elektriskt till armeringen innan det gjuts in i reparationsbruket finns risk för vätgasutveckling. Det kan orsaka blåsbildning i reparationsskiktet och leda till att zinkanoden förbrukas snabbare.
Vid uppföljningar av ingjutna offeranoder i ett parkeringsgarage i Stockholm och vid en färjekaj i Norge uppnåddes inte kriteriet för katodiskt skydd enligt SS-EN ISO 12696:2022, som anger minst 100 millivolts potentialavklingning efter 24 timmars frånslag.
Forskarna hänvisar samtidigt till tidigare studier som visat att även lägre potentialavklingning kan vara förenad med en betydande minskning av korrosionshastigheten.
Ny provningsmetod fungerade inte
En del av projektet har varit att utveckla en mer verklighetstrogen metod för att undersöka kloriders inträngning genom reparationsbruket.
I stället för att tillsätta klorider direkt vid gjutningen skulle kloriderna transporteras genom betongens täckskikt fram till armeringen.
Den laboratoriemetoden fungerade dock inte som avsett. Kloridinträngningen blev så snabb att korrosionsangrepp uppstod redan innan den elektrokemiska provningen kunde inledas.
Forskarna identifierar bland annat för tunna täckskikt, kapillärsugning och oönskad spaltkorrosion vid provstängerna som orsaker till problemen.
Det innebär att resultaten från laboratorieförsöken med inträngande klorider inte kunde användas för den avsedda jämförelsen mellan materialen.
Rapportförfattarna efterlyser därför fortsatt utveckling av provningsmetoden. De föreslår också fler undersökningar av korrosionsinhibitorer, eftersom endast ett reparationsbruk med inhibitor ingick i studien.
Ytterligare ett forskningsområde som pekas ut är reparationsbruk med slagg som bindemedelskomponent. Tidigare studier har visat lovande resultat för sådana material, men deras egenskaper behöver undersökas närmare vid partiella betongreparationer.
Läs mer
#09 – Perfektion skapar avstånd. Mänsklighet skapar relationer
Det är svårt att komma nära en människa som aldrig släpper in dig. Texten var perfekt. Det var just det som var problemet.
Flyttbara skydd ska ge fler skyddsplatser nära skolor
Ett nytt svenskt utvecklingsprojekt ska pröva om prefabricerade och flyttbara konstruktioner kan användas för att snabbt skapa skydd för civilbefolkningen där behovet är störst. Skolor och förskolor pekas ut som särskilt intressanta platser.
Fyra frågor: så blir byggpolitiken efter valet
Under hösten får Sverige en ny regering. Vad betyder det för byggpolitiken? Vi identifierar fyra centrala frågor - och försöker besvara dem.